Vägen hit har varit lång. Men nu känns det äntligen som det blir mer verkligt.
Nu ser ju lilla plutten ut som en riktig miniliten bebis.
Vi har börjat berätta så smått för dem som står oss närmast. Jag fick ju även berätta för mina arbetskamrater, ja det går ju knappt att dölja lilla bulan i arbetskläderna.
Värre var det i början av augusti, vi hade varit på bröllop kvällen innan vi testade positivt.
Jag var otroligt känslig på bröllopet och lipade till varje tal som hölls, tyckte all mat smakade konstigt och kunde knappt dricka vin. Jag som älskar mat och vin. Dessutom mådde jag illa hela jäkla bröllopsdagen, hade finnar (jag får aldrig finnar) och kände mig allmänt känslosvajjig. Allt kändes fel den dagen.
Dagen efter fick jag besked. Jag testade positivt. J tvingade mig att ta ett test, jag var säker på att jag inte var gravid. Men det var jag...
Partyresa till Grekland var bokad till veckan efter. Det var sjukt svårt att försöka lura min kusin som var med och veckan bestod av akoholfria drinkar, inga cigg (jag som älskade att röka-innan vill säga) och ett visst motstånd till sena partykvällar. Alltså helt olikt mig. Mitt resesällskap fattade ingenting men anade inte heller att jag var gravid.
Och nu är vi här, med många många dagar kvar, men just nu känns det ljuvligt. Jag är så jäkla lycklig, trots värk, illamående, finnar och jeans med mudd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar